En fin resa med ett svårt farväl

När man är liten ser man upp till ett fåtal vuxna, och gör dem nästan till hjältar. En av mina favorithjältar var min farbror. Jag blev alltid så glad så jag grät när han kom och hälsade på oss. Och jag grät lika mycket när han reste hem igen. 

Min farbror och pappa flyttade till Sverige under slutet på 60-talet. Pappa föredrog att stanna i en liten ort i södra Sverige, men min farbror flyttade till Stockholm med sin familj. Vi hälsade på varandra ett par gånger om året, och det var alltid ett äventyr. Men efter några år blev längtan till Grekland för stor för min farbror och hans familj, så de flyttade tillbaka.

Min farbror har två söner. Vi lekte tillsammans jämt när vi sågs. Jag älskade mina kusiner som de vore mina syskon. Och tänkte, att när jag blir stor ska jag också ha två söner, precis som mina kusiner. Märkligt nog så blev det så 🙂 jag hade turen att få två fina söner.

Och varje sommar när vi åkte till Grekland, hämtade mamma och pappa upp mina kusiner så de kunde följa med oss till havet och bada, och spendera våra sommarlov tillsammans. Vi hade så himla roligt. Badade, tramsade och lekte. Skapade fina sommarminnen. Ibland följde min farbror också med till havet. Då var det extra roligt eftersom mamma och pappa också hade nån att tramsa och bada med. Det var såna där stunder i livet när man njuter extra mycket för man vet inte om det nånsin blir så där underbart igen.

Min farbror var alltid så glad och snäll mot oss barn. Han slängde runt oss i havet och busade med oss. Han var en sån som hade barnasinnet kvar. Och på uteserveringen under de ljumna sommarkvällarna kunde han och pappa hicka av skratt när de pratade om gamla minnen och spratt de gjort tillsammans.

Det var nog det som gjorde att jag såg upp till min farbror så himla mycket. Hans sätt att se oss barn, att han aldrig slutade vara lite barnslig och hans sätt att få folk att skratta. En fin hjälte och förebild.

Så i somras, den här sommaren då vi egentligen skulle bila till Spanien men hamnade i Grekland, åkte jag för att hälsa på min farbror. Han låg inlagd i Kilkis. Jag visste att han var svårt sjuk, men inte hur svårt. Jag är så tacksam att vi hann prata en sista gång. Jag höll honom hårt i handen och pussade honom på pannan. Några dagar senare gick han bort.

Min älskade fina farbror.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.